Det är inte vem som helst som gör denna dystra bedömning. Orden kommer nämligen från Jan Eliasson, vice generalsekreterare för FN, som i helgen intervjuades i Svenska Dagbladet med anledning av att han om en månad slutar sin FN-tjänst.

Trots denna glasklara analys, är det få svenska medier som upprörs över de groteska krigsbrott som Ryssland och Syrien just nu genomför. Över 300 000 människor har dödats i Syrienkriget, hundratals hjälparbetare finns bland dödsoffren och FN:s hjälparbetare lämnade i augusti landet i protest mot Assads/Putins omänskliga agerande när hjälpsändningar som är avsedda för lidande civila, inte bara stoppas utan även attackeras.

Samtidigt som Rysslands och Syriens militära styrkor angriper sjukhus, skolor och andra civila mål, gick Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov i förra veckan ut med den absurda anklagelsen mot det svenska FN-sändebudet Staffan de Mistura att han saboterade fredssamtalen i Syrien.

Att svenska medier är så återhållsamma i sin kritik mot de pågående krigsbrotten i Syrien är obegripligt. Förklaringarna till att svenska redaktioner vänder bort sina ansikten från den utan jämförelse mest inhumana, brutala och människofientliga krigsoperationen någonsin i Mellanöstern är säkert flera.

En anledning är nuvarande svenska mediehöjdares bakgrund i bokstavsvänstern, vars representanter historiskt alltid sett mellan fingrarna när diktaturer använder krig, massavrättningar och förtryck av mänskliga rättigheter som medel för att nå politiska mål. I december 2011 listade tidningen Scoop ett trettiotal mediechefer som i sin ungdom var aktiva i Rödluvan, Gnistan, Flamman, FNL-rörelsen eller andra organ som stödde diverse revolutionära vänsteridéer. Här återfanns bland annat Dick Sundevall (frilans), Carl Hamilton (krönikör), Ola Sigvardsson (allmänhetens pressombudsman), Robert Aschberg (TV-personlighet), Pelle Andersson (grundare av Metro), Peter Kadhammar (reporter Aftonbladet), Nils Funcke (sekreterare Yttrandefrihetskommittén), Cecilia Uddén (utrikeskorrespondent SR) och Janne Josefsson (grävreporter SVT, som i sin ungdom var med i ”Frihetlig vänster”).

I Scoop försvarade Aftonbladets reporter och kolumnist Peter Kadhammar sitt engagemang. Även om han har tänkt om sedan dess, ångrade han inte tiden i Sveriges kommunistiska parti, SKP.

”Att jag och så många andra ungdomar drogs med i vänsterrörelsen var egentligen inte så konstigt. Det gjorde de flesta förnuftiga unga på den tiden”, sade Peter Kadhammar, och avslöjade därmed både sin brist på självdistans och sin frånvaro av självkritik.

Att ett stort antal svenska redaktionschefer och andra medieövervakare har en gemensam politisk bakgrund i diverse radikala vänsterrörelser har gett det svenska medielandskapet en rad blinda fläckar. Inte minst gäller det två områden: den svenska rapporteringen kring övergrepp och krigsbrott som administreras från Moskva och mediernas nyhetsförmedling från Mellanöstern. När dessa två utgångspunkter förenas i ett och samma händelseförlopp tappar rapporteringen lätt fotfästet helt och hållet.

Att Syrien, som för krig med stöd av Ryssland och Iran, helt plötsligt skulle visa respekt för det mänskliga lidandet i Östra Aleppo, är därför lika troligt som att Jan Guillou i en krönika i Aftonbladet skulle gå till storms mot de krigsförbrytelser som Syrien, Ryssland och Iran begår.