Nu i december kommer en första delrapport som kommer att redovisa Mats Helgessons slutsatser.
Det var i slutet av förra året som Försvarsmakten fick ett brev från anhöriga till de fyra besättningsmän som fortfarande saknas efter nedskjutningen.
Efter att planet hittades av ett konsortium med bland annat dykaren Anders Jallai i juni 2003 fann Försvarsmakten kvarlevorna av fyra besättningsmän som togs upp och fick en begravning.
Kvarlevorna efter övriga fyra besättningsmän påträffades inte och de anhöriga till de saknade besättningsmännen vädjade i december i fjol i ett brev till försvarsministern om att Försvarsmaktens radioanstalt och flygvapnet ska ställa sig bakom ett sista försök att hitta deras anhöriga.
Strax efter valet
Endast några dagar efter höstens riksdagsval skrev Försvarsmaktens generaldirektör Peter Sandwall ett brev till de fyra anhöriga och berättade att flygvapenchefen fått uppdraget av Försvarsmakten att analysera frågan på nytt.
”Försvarsmakten har beslutat att flygvapenchefen leder ett arbete med syftet att klarlägga om ny teknik inom eller utom Försvarsmakten i detta speciella fall skulle ha förutsättningar att ge resultat. En löpande återkoppling till er anhöriga av detta arbete är en självklarhet”, skriver Peter Sandwall.
Det var den 13 juni 1952 som ett spaningsflygplan, en DC-3:a, lyfte från Bromma flygplats. Ombord fanns åtta personer. Deras uppdrag var topphemligt. Men två timmar efter start förlorades radiokontakten med flygplanet. En stor räddningsaktion var snabbt igång men förutom en gummibåt med spår av sovjetisk ammunition hittades ingenting. DC-3:an var borta.
Nu började en lång tid av ovisshet för de anhöriga, präglad av stormaktspolitik och intensiva spekulationer. Det skulle ta mer än 50 år innan flygplanet återfanns och sanningen om dess öde uppdagades. Den bärgade DC-3:an är i dag ett av Sveriges största museiföremål och dess historia är unik.
Likgiltighet
Svenska myndigheter, inte minst UD, var länge likgiltiga inför att leta efter det försvunna svenska spaningsflyget.
Försvinnandet var dessutom länge omgivet av omfattande desinformation från sovjetisk sida.
Författaren Svante Winqvist på föreningen Sveriges Öga och Öra påpekar i en ny rapport att IB-avslöjaren Peter Bratt, redan i sin bok om IB år 1973 gav direkt missvisande uppgifter om planets nedskjutningsposition.
– Peter Bratt hävdade att DC-3:an hade befunnit sig över Dagö, långt inne på sovjetiskt territorium, och påstod att det handlade om att hjälpa USA att rekognocera inflygningsrutter för amerikanska bombflyg in mot Sovjetunionen, säger Svante Winqvist.
I oktober 1999 har Peter Bratt en intervju med Alexander Polunin i Dagens Nyheter där återigen uppgiften om att DC-3:an kränkt sovjetiskt territorium planterades.
”Sedan, vid den allra sista böjen kom det in här över sovjetiskt territorium, inte mycket, omkring 500 till 700 meter, men kränkningen mättes upp av stationerna i både Ventspils och Liepaja. Därpå vände planet och styrde rakt mot sin hemmabas”, sade Alexander Polunin till Peter Bratt, som själv jobbat på FRA och tränat på att lyssna på signalmeddelanden från sovjetisk militärflygtrafik.
Bratt deltog i början av 2000-talet i eftersökningar av DC 3:an, som finansierades av TV4 och Dagens Nyheter.
Vill ej svara
I IB-förhören konstaterar förhörsledaren att Bratt i sina reportage avslöjar att han har en viss egen erfarenhet av signalspaning mot Öst, så sent som 1969.
Sin första repmånad gjorde Bratt i södra Sverige i mitten 60-talet, där han lyssnade på sovjetiska jakt-, bomb- och attackflyg, stationerade främst i Östtyskland och Polen.
Bratt radikaliserades i slutet av 60-talet i sin politiska övertygelse och tyckte inte att socialdemokraterna i tillräcklig utsträckning ville genomföra ekonomisk demokrati.
I början av 70-talet gjorde Bratt tre program om ”Sovjetunionens ekonomiska struktur och utveckling”, ett samarbete mellan Sveriges Television och en viss Zjuravlev på den sovjetiska ambassaden som tackade ja till ett samarbete. Samverkan blev ändå inte av.
När Inblick ringer Peter Bratt vill han inte svara på frågor om hans missvisande uppgifter om DC-3:ans nedskjutningsposition.
Flygvapenmuseum
På Flygvapenmuseum i Linköping kan besökare se vraket efter DC-3:an som vilar i en stor, specialbyggd monter. Här finns också annat som bärgades från havsbottnen: spanings- och avlyssningsutrustning, kartdelar och nödproviant, men också besättningens personliga tillhörigheter som plånböcker, skor, glasögonfodral, kläder och nycklar.
I november 2011 avslöjade tidskriften Teknik Historia att DC-3:an hade mer avancerad signalspaningsteknik ombord än vad som tidigare varit känt.
Dokument från Krigsarkivet visar DC-3:an hade teknik som kunde fånga in och mäta signaler från sovjetiska stridsflyg.
– DC-3:ans förmåga att snappa upp signaler från det nya ryska radarsiktet kan ha stärkt det sovjetiska motivet för nedskjutningen, betonade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, i Ny Teknik.
DC-3:an utförde spaningsuppdrag över Östersjön och spanade den aktuella dagen på en stor sovjetisk militärövning som pågick i området.
När planet beskjutits störtade det alldeles i närheten av den pågående militärövningen.
Dykare fortsatte granska
Dykaren Anders Jallai har efter sin historiska bedrift fortsatt att granska vad som egentligen hände med den nedskjutna DC-3:an.
År 2011 redovisade han på sin blogg www.jallai.se sina noggrant dokumenterade slutsatser om att en hittills okänd amerikan var med på flygplanet när det sköts ned och att de i besättningen som inte hittades vid bärgningen troligen plockades upp av Sovjetunionen för att hamna i Gulag.
Anders Jallai menar också att DC-3:an vid nedskjutningen hade med sig en superhemlig amerikansk spaningsutrustning, APR-9, och att amerikanen fanns med i planet för att övervaka att användningen av spaningsutrustningen gick rätt till.
Jallai hänvisade till egna intervjuer med fyra personer, vars berättelse styrker att det var en okänd amerikan ombord på DC-3:an vid nedskjutningen. Uppgiften bekräftas av andrepiloten Ove Huzell och av dennes vän Tage Löf, världsmästare i segelflygning, samt av Jonas Frohde och av förre Säpo-chefen Olof Frånstedt.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se