När Eva Nigardsøy Sjøstrands väninna frågade om hon ville vara med på Helandeskolan med Anita Barker för fem år sedan kände hon ett stort ja i sitt hjärta även om hon hade fullt upp med familj, jobb och studier. Det ångrar hon inte. Hon blev fri från fruktan för att köra bil och efter förbön kunde hon börja springa igen trots en förlossningsskada tolv år tidigare.
Idag är Eva i 50-års åldern och arbetar inom vården. Redan under konfirmationen mötte hon Gud.
– Jag blev bjuden in i Guds rike av kristna släktingar, berättar Eva Nigardsøy Sjøstrand från Norge.
Under åren har Gud renoverat själen och han fortsatte på Helandeskolan i församlingen Fristaden i Uddevalla. Under första helgsamlingen som var på Smögen slappnade Eva av mer och mer.
– Guds närvaro var så mäktig, som balsam för min själ, berättar hon.
Eleverna fick först hjälp med sitt eget helande genom förlåtelse, försoning och befrielse. Under den lektionen berättade Anita om hur hon hade varit livrädd för att åka bil efter en bilolycka. Eva kände igen sig.
– Själv kunde jag aldrig köra längre än cirka 30 minuter innan jag blev onormalt trött och måste byta chaufför.
Hjulen låste sig
Eva blev påmind om en bilolycka som hon varit med om i sjuårsåldern tillsammans med sin syster.
– Vi hade tjatat oss till att få sitta i framsätet båda två och vi satt utan bilbälte. Pappa kraschade i kurvan då hjulen på bilen låste sig.
– Vi flög in i framrutan, men vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Det blev märken i rutan efter våra huvuden.
I förbönen under Helandeskolan klipptes banden av chock i Evas själ och hon fick förlåta pappan som tillåtit dem att sitta i framsätet utan bilbälte.
– Inget hände under förbönen, men sommaren efter fick jag tro för att testa.
Hon åkte ensam iväg på en långtur till barndomshemmet på Vestlandet i Norge 110 mil bort.
– Jag upptäckte att jag kunde köra timme efter timme utan att bli trött.
Eva stannade emellanåt och vilade, men avverkade resan på 19 timmar.
– Jag var verkligen helad av pappa Gud. Jag var så tacksam. Tänk att han brydde sig om min bilkörning. Men han hade ännu mer för mig.
Innan Eva födde sitt första barn för tolv år sedan älskade hon att vara ute och springa.
– Min favoritsyssla under alla år i Norge har alltid varit att springa på fjället, springa långt, högt och lågt.
Kunde inte springa
Men under förlossningen gick trådarna till ena bäckenbottenmuskeln av. Förlossningsskadan uppmärksammades inte av vården, utan upptäcktes tio år senare vid ultraljud på bäckenbotten.
– Det fungerade inte att springa eller hoppa på grund av urinläckage även om jag hade gjort knipövningar.
På Helandeskolan tog Eva upp problemet vid förbön och fick förlåta vården för att de missat skadan och inte hjälpt henne.
– Jag kände att jag av hjärtat ville förlåta sjukvårdspersonalen som inte hade hjälpt mig där efter förlossningen. Det var svårt, men härligt.
Eva märkte ingen skillnad, men efter några månader fick hon tro för att det skulle gå att springa igen utan läckage.
– Jag började försiktigt jogga, sedan sprang jag längre sträckor.
Under tre månader sprang hon cirka 110 mil. Till sin förvåning kunde hon konstatera att bäckenbotten höll.
– Jag kan fortfarande, efter fem år, springa så mycket jag bara orkar. Det fungerar även att springa på fjället igen.
– Jag är så tacksam för att pappa Gud alltid har varit så trofast emot mig under mitt liv.
MONIKA EKSTRÖM