Att höra Lotta Bornö berätta sin livshistoria är en omtumlande upplevelse. Lotta har onekligen haft en tuffare livsresa än de allra flesta och frågan är hur denna till det yttre så späda kvinna kunnat mobilisera en sådan livsvilja. Själv säger hon att utan sin fasta tro på Gud och sin envishet skulle hon aldrig ha klarat av allt hon gått igenom.
Redan när Lotta var tre år gick hon igenom svåra händelser. Först en allvarlig brännskada och en kort tid efteråt omkom Lottas pappa i en arbetsplatsolycka. Livet kunde ha blivit katastrof, men det vände när Lottas mamma gifte om sig med Dennis, tre år efter olyckan.
Lotta fick åter en trygg och kärleksfull fadersgestalt att se upp till. Tron, gemenskapen i församlingen och hästintresset var tillsammans med sången och musiken grunden i Lottas tillvaro.
”Leukemi” skrivet på väggen
Nu gör vi ett stort hopp i historien till 3 december 1993, en dag som Lotta alltid kommer att minnas som dagen då livet tog en helt oväntad och grym vändning. Hon hade jobbat en vecka efter föräldraledigheten, då både hon och sonen Jonatan, som då var ett och ett halvt år, däckades av influensa. Läkarskräcken från barndomen gjorde att Lotta tvekade att åka till vårdcentralen men gjorde det för sonens skull.
– Blodprov togs på oss båda. Hans provresultat såg bra ut men det gjorde inte mitt. Jag remitterades till Varbergs sjukhus för fler blodprov och även benmärgsprov. Själv tyckte jag det verkade konstigt att alla dessa prover skulle vara nödvändiga, säger Lotta Bornö.
Innan Lotta och hennes man Lars somnade på kvällen uppfattade hon att ordet ”leukemi” stod skrivet på väggen. Hon hade aldrig hört ordet förr och när hon frågade sin man vad det betydde så blev han förvånad.
– Blodcancer. Varför undrar du?
Kanske var detta Guds sätt att förvarna om det som skulle komma, det skulle nämligen inte bli någon lätt resa.
– Medan jag ännu sov ringde min läkare och ville att vi genast skulle komma till sjukhuset. Läkarens besked var att proverna visade att jag hade drabbats av en elakartad leukemi. Det blev förstås en chock för oss. Vi skulle ju köpa hus och planerade för att Jonatan skulle få ett syskon.
– Ändå är jag tacksam till min läkare för att han inte gick in på hur allvarligt det var i verkligheten. I stället uppmuntrade han mig och sa ’du och jag bestämmer tillsammans att du ska bli frisk’.
En enkel bön
Det blev en annorlunda julmånad det året med droppställning, cellgiftsbehandlingar och blodtransfusioner. En enkel bön som Lotta bad i sitt rum på sjukhuset en dag under de första ovissa veckorna skulle efteråt visa sig vara ett hopp och en hållpunkt inför en framtida förändring.
– Jag bad: ”Gud, om du bär mig genom detta vill jag berätta om din trofasthet när jag blir frisk.” Sedan stod jag kvar där inför Gud och formulerade en vision som i det läget såg helt orealistisk ut. Jag talade ut min dröm om att ha ett eget företag; sjunga, spela in skivor och förmedla hopp till andra.
Benmärgstransplantation
Under många svåra perioder av återfall, smärta, lidande och dödsskugga, var det inte mycket som antydde att den drömmen någonsin skulle bli verklighet. Samtidigt innebar de hoppfulla orden, som Lotta uttalat inför Gud, en strimma av ljus när det mesta såg nattsvart ut. Det enda svaga hopp som återstod var transplantation av benmärg från Lottas syster.
30 september 1994 pumpades 1,4 liter benmärg från systern Anette in i Lottas kropp. Svåra månader av smärta, håravfall, intensiv smärtlindring och medicinering följde. Lottas läkare uppskattade hennes chanser att överleva till cirka fem procent, men långsamt vände situationen.
– Läkaren var nöjd, när det konstaterades att jag fått en biverkning som i korthet innebär att de nybildade transplanterade vita blodkropparna bekämpar kroppen de transplanterats in i. Priset jag får betala för detta är bland annat kronisk bindvävsinflammation, stelhet i kroppen och försämrad hjärt- och lungkapacitet. Den positiva sidan av saken är att risken för återfall minskat.
Drömmen blir verklighet
Efter en lång och tuff kamp för livet fällde Lottas livsvilja ändå avgörandet till slut. Fast inte utan nya prövningar. Under behandlingsperioden åkte hon akut in till sjukhuset. Läget var kritiskt när hjärtsäcken i sista sekunden tömdes på 1,8 liter vätska.
Lotta har ändå, så långt möjligt, försökt leva ett så normalt liv som möjligt och inte låtit sig begränsas. Sitt musikintresse har hon utvecklat genom studier på en musiklinje. Många resor, främst till Israel, har det också blivit under åren. Hur gick det då med drömmen om det egna företaget?
Efter en del turer fick Lotta möjlighet att spela in en egen skiva. Det blev början till ett eget företag med Lotta själv som varumärke. Hittills har hon producerat tre cd-skivor och boken Kringelikrokar, fartgupp och vägarbeten. Som titeln antyder har livsvägen inneburit allt annat än en spikrak gräddfil. Men Lotta är ändå tacksam och hoppfull.
– Det känns som jag lever min dröm och jag får göra det jag tycker är roligt; sjunga i olika sammanhang, hålla föredrag och skriva. Jag har ett starkt driv, är väldigt nyfiken och vetgirig och gillar utmaningar. Tidigt bestämde jag mig för att kämpa, men jag skulle aldrig ha klarat det utan Gud och all förbön och annat stöd jag fått.
Nya motgångar
I år är det 23 år sedan Lotta friskförklarades från cancer, men motgångarna har fortsatt att komma. Lotta är behärskad när hon berättar vad som hänt sedan hon startade sitt företag. Men ögonen blir blanka av tårar; livet är inte alltid så lätt att förstå.
– Efter 25 års äktenskap har min man och jag gått skilda vägar. För mig har det varit en mycket smärtsam process på flera olika plan. Mitt i allt har Gud ändå hjälpt mig att lösa knutarna på ett suveränt sätt.
Det andra stora bakslaget inträffade i samband med skilsmässan. Lotta fick då diagnosen att hon drabbats av den allvarligaste formen av diabetes. Bukspottkörteln hade slutat producera insulin och Lotta har tvingats förhålla sig även till detta. Dagliga sprutor och omläggning av kosten var nödvändiga åtgärder.
– Visst har också jag mina dåliga dagar då jag funderar över att allt detta måste drabba mig. Men jag har alltid haft min trygghet i att jag vilar i Guds händer och har aldrig känt dödsångest. Min bön är att jag genom mitt vittnesbörd ska få ge hopp och uppmuntra andra att aldrig ge upp, trots att livet emellanåt kan göra otroligt ont, avslutar Lotta Bornö.
BÖRJE NORLÉN