Kristina är idag 75 år. När du träffar henne möter du en innerlig, varm, lite eftertänksamt nyfiken kvinna. Hon är ofta i kyrkan, med församlingen som är otroligt viktig för henne. Gemenskapen, engagemanget, gudstjänsterna och mötena vill hon verkligen inte vara utan. 
I yrkeslivet har Kristina arbetat som socionom, personalsekreterare och personalkonsulent. Genom sina arbeten fick hon möta människor i vitt skilda situationer; en del har behövt hjälp i olika former och en del har sökt tjänster inom Landstinget. Mötena med alla dessa människor har skapat minnen som hon tacksamt vårdar. 

Tron i tidningsartikel

På grund av sitt arbete på Landstinget blev Kristina intervjuad för ett reportage i Landstingets tidning. För reportern berättade hon att hon var kristen och trodde på Gud – öppet och rakt. Detta tog reportern med. 
När tidningen kom ut upptäckte Kristina, till sin stora förvåning, att en del människor reagerade negativt på att hon var så öppen med sin tro, någon tog till och med avstånd från henne. Men detta rubbade aldrig hennes övertygelse. Hon var istället tacksam över de som stöttade henne och över att Gud stadigt stod vid hennes sida. 
Hon var mycket engagerad i sitt arbete och i sina uppdrag i kyrkan. Men 1999 rasade hon utmattad ihop, blev sjukskriven och kom aldrig tillbaka till arbetslivet. Fast inte ens då upplevde hon sig övergiven av Gud. Hon ser till och med att Gud har burit henne genom allt. 

Kollaps på fjället

Att vara rädd är något som inte verkar ligga för Kristina. Hon har varit nära döden några gånger. Bland annat kollapsade hon under en fjällvandring i Kvikkjokk. Det var varmt och mycket mygg. Kristina, som är en van vandrare, besvärades oerhört mycket av det, men dessutom kände hon sig underligt trött och det var fruktansvärt tungt att gå. Till slut kunde hon inte ta ett enda steg till och krängde av sig ryggsäcken. Hon lade sig ner på marken och började hyperventilera. 
– Jag tänkte: Gud! Ska jag dö nu? Tycker du det, så gör jag väl det. Sedan tänkte jag: ”Men mina barn! Och hur skall de få ner mig från fjället?”
Plötsligt fick hon kraft och lyckades sakta ta sig tillbaka till fjällstationen på egen hand.  Två kilometer och fyra timmar senare kom hon fram till stationen tio minuter innan det var dags att stänga för kvällen. Personalen gav henne ett rum så att hon kunde få vila över natten. Gud hade räddat henne, det är hon helt övertygad om. 
När hon kom hem uppsökte hon en läkare, som inte riktigt kunde ställa någon diagnos. I efterhand förstod Kristina att hon hade varit på väg att rasa ihop av utbrändhet, men det tog ett år till innan kollapsen kom, 1999.

Kärlek och stöd

Mellan åren 1988 och 1998 levde Kristina ensam efter ett 17 år långt äktenskap. De två sönerna delade sin tid mellan henne och sin pappa. Åren på egen hand beskriver hon som år av lycka och läkedom. Hon var engagerad i barnen, arbetet och församlingen. Genom kyrkans kör träffade hon Tage, som hon kom att leva med till hans bortgång, 17 år senare.
Med Tage vid sin sida fick Kristina uppleva en kärlek och ett stöd, som hon aldrig tidigare fått möta i en annan människa. Tage fanns där när Kristina kollapsade. Han tog väl hand om henne när hon låg som en disktrasa och inget orkade. Tages tro och sätt att vara blev en förlängning av Kristinas tro när det var tungt, även om hon fortfarande kände tryggheten i Gud. Utan Tage – och Gud – hade allt varit för svårt. 

Kristen tv en räddning

Efter 13 fina år tillsammans drabbades Tage av demens och fysiska åkommor. En tid in i sjukdomen blev han så sjuk att de inte längre kunde gå till kyrkan som de hade brukat göra. Istället satt de hemma och tittade på gudstjänster och andakter på tv. På det sättet kunde de ändå få känna att de var en del av gemenskapen i Kristus.
– Vilken räddning det var för oss, säger Kristina. Det är väldigt bra att det finns! 
Kristina vårdade Tage i hemmet under hela sjukdomstiden. Hon fick lite avlastning emellanåt. För två år sedan somnade han in i deras hem, precis som han hade önskat.
Efter Tages bortgång, kände sig Kristina församlingslös. Kyrkan de gått till tillsammans tidigare kändes inte längre som hemma, så mycket hade ju hänt i hennes liv. Hon besökte olika församlingar i trakten, men ville egentligen hitta en församling lite närmare bostaden. Då upptäckte hon Mariakyrkan mitt i ett villaområde i Ljungby. Redan vid första besöket kändes det väldigt bra utifrån vad hon mötte, såg och upplevde.  
– Det är en otroligt fin gemenskap i församlingen. Jag tycker att jag har hittat mitt andliga hem. Det känns så bra, säger Kristina.

Stånga sin tro 

Församlingen har en stor betydelse för henne. Det handlar om att vårda sin relation till Gud och låta tron växa och mogna, i undervisningen och i mötet med andra människor. 
– Det är intressant att få stånga min tro mot andras tro. Det får den att växa. Den kan förändras i konturerna även om kärnan är densamma, berättar hon. Min tro idag är inte den samma som för 10-15 år sedan; den har djupnat.
– Jag är övertygad om att Gud vandrar med mig. Och Gud hör bön! Men det betyder inte att jag får allt jag ber om. Ibland har jag fått det jag inte bett om och det har gett en annan dimension i bönen och tron.
– Men de som inte har någon tro, vem ska de tacka om de inte kan tacka Gud? säger Kristina eftertänksamt. Om man ser en vacker sommardag, att Tage och jag fick mötas, vem ska jag tacka om jag inte kan tacka Gud? Det är inte slumpen som bara händer.
Sedan en tid tillbaka gläder sig Kristina mycket över att hennes tolv år yngre syster, som varit ateist hela sitt liv, har fått möta Jesus och blivit omvänd och medlem i Betelkyrkan. Kristina ler stort och påminner om att Gud hör bön och att Gud finns överallt.
KIA JOHANSSON