Navigera till koncernens hemsidor
LOGGA IN
Inblicks facebook sida Inblicks Twitter sida
Ruben Agnarssons blogg på Inblick

Livets ord existerar inte i ett vakuum

Ruben Agnarsson | 30 nov, 2015

Få seriösa granskningar har gjorts av Livets ord som samhällsfenomen. Bland alla analyser, som antingen tenderar att bli hätska angrepp eller salvelsefulla försvarstal, finns det en rapport som utmärker sig: en forskningsrapport från Svenska Kyrkans forskningsråd (Livets Ord och samhället) från 1991 av den engelske antropologen Simon Coleman.

Coleman beskriver nämligen den politiska och andliga miljö som Livets ord startade i och delvis fortfarande existerar i. Hans analys var att den svenska kristenheten – inklusive pingströrelsen – i början av 80-talet hade anpassat sig till staten som en socialdemokratisk inrättning.
Colemans rapport beskriver hur Livets Ords tillkomst och tillväxt kom att hota detta tillstånd, och hur ett nätverk av personer med akademisk, teologisk och politisk plattform då ryckte ut för att återställa ordningen. 
Man kan bara ana den ideologiska konfrontation som starten av Livets ords skola år 1985 innebar, samma år som den svenska skolans ideologiska samarbete med DDR om att skapa en homogen, ateistisk skola stod på topp och landets utbildningsminister Margot Honecker besökte Stockholm medan Sveriges försvarsminister Anders Thunborg (S) jagade älg tillsammans med DDR:s arméminister Heinz Hoffman.
På grund av sin tillgång till samtliga dessa plattformar pekades politikern, kyrkoledaren och akademikern Sigbert Axelsson (S) ut som central i detta nätverk. Den som vill sätta sig in i hur detta nätverk agerade kan med fördel ta sig tid att titta igenom klipparkiven till den då öppet frikyrkofientliga tidningen UNT och pingströrelsedominerade tidning Dagen.
Även sedan Colemans rapport kom ut har det skett ett antal sådana här politiskt motiverade utryckningar mot Livets ord. Ett återkommande tema i rapporteringen om församlingen har varit att medlemmar farit illa.

Livets ords nuvarande ledning har i dag en reflekterande, självkritisk och nyanserad bild av sin egen verksamhet och historia. Exklusivitet och överdrifter har tonats ned. En större öppenhet och transparens har infunnit sig. Överdådiga pensionsavtal har rivits upp av den nya ledningen och pensionsavsättningar har istället kommit övriga personalen till godo.
Skulle en motsvarande reflektion och självkritisk hållning kunna infinna sig hos exempelvis SVT och Sveriges Radio (eller hos Dagen och UNT för den delen)? De statliga medierna har ju historiskt legat bakom ett antal redaktionella övertramp mot församlingen som varit övertydliga. I Uppdrag granskning (UG) nu senast blev exempelvis personer som inte satt sin fot i Livets ord på nästan 30 år helt plötsligt sanningsvittnen. Och av de tre ​exemplen om påstådda kontantgåvor utan kvitton, visade sig ett motsvaras av en bankinsättning ​medan de två övriga påståendena kom från kristna ledare som blivit utslängda - på grund av moraliska övertramp och bristande trovärdighet - från de rörelser de själva startat. 
Och om vi nu likt UG ska gå längre tillbaka i tiden, vad sägs om bomben som exploderade i Livets ords entré den 10 mars 1990? Eller sabotaget mot SVT-sändningen i samband med att den dåvarande församlingsmedlemmen Carola framförde sin låt i Melodifestivalen – dagen före bomben exploderade på Livets ord?
Händelserna inträffade efter att programledaren Ulf Elfving och ”avhopparen” Pether Öhlén i en veckas tid låtit kritiker framföra synpunkter på Livets ord i Sveriges Radios "Efter tre". När Livets ord slutligen inbjöds till genmäle hade Ulf Elfving åkt på semester i Thailand.
Varken bomben och sabotaget fick någon förklaring. Ingen gjordes ansvarig eftersom polisutredningarna rann ut i sanden.
För sina insatser belönades Pether Öhlen istället så småningom med en anställning som producent på P4 Extra på Sveriges Radio – uppföljaren till Efter tre.
”Jag har träffat en före detta satanist, som blev omvänd, som berättade att han var med på det där. Han ville berätta vad som egentligen hade hänt. Det var en intressant historia. Men jag kände mig aldrig rädd”, sade Carola till Aftonbladet i februari 2003 med anledning av sabotaget mot hennes sång i SVT-sändningen.

Att bilden av människor som for illa på Livets ord kunde få ett sådant medialt genomslag i slutet av 1980-talet berodde på ett projekt inom Svenska kyrkan som riktade sig mot Livets ord och som engagerade den dåvarande frisören Pether Öhlén och psykoterapeuten Gudrun Swartling  (läs RI-rapport 1, MEF, Kyrkans Hus, 1988). Rapporten beskriver bland annat vilken relation Gudrun Swartling och Pether Öhlén hade till de personer som gav sina svar i Swartlings rapport.
Som anställd på Svenska kyrkan åkte 25-årige Pether Öhlén, från augusti 1987 och några månader framåt, land och rike runt och beskrev Livets ord som en extremt farlig rörelse. Han framställde medlemmar i trosrörelsen som hjärntvättade sektoffer, andliga narkomaner och potentiella självmordsaspiranter.
I dessa svartmålande tidningsintervjuer spreds dessutom ett virvarr av motsägelsefulla uppgifter om bibelskole-elevers påstådda psykiska problem. Ena stunden påstod Öhlén att ”8 procent av de som gått Livets ords bibelskola har varit i kontakt med psykiatrin...” (Östersundsposten, 9/11, 1987).
I nästa andetag påstod han helt plötsligt att 14 procent av de som utexaminerats är i behov av psykisk hjälp (Nerikes Allehanda, 18/4, 1988). Fru Swartling uppgav i stället i en artikel i Läkartidningen att 63 procent (27 av 43) haft kontakt med psykiatriker.
I Svensk Veckotidning, nummer 46, 1987, påstod Öhlén i sin tur att nio av tio som lämnat Livets ord har haft allvarliga planer på självmord. I artikeln i Läkartidningen påstod paret Swartling i stället att det handlade om var fjärde. I en annan tidningsartikel menade Öhlén till och med om att ”Akademiska sjukhuset i Uppsala har öppnat en särskild avdelning för att hjälpa” människor från Livets ord (Motala Tidning 23/11, 1988).

Pether Öhlén och Gudrun Swartling hade under denna period långa, ingående och personliga samtal med personer, inte minst föräldrar, som på grund av tidningsartiklarna sökte kontakt med RI-projektet, där Gudrun Swartling beskrevs som ”mycket aktivt engagerad”. ”Pether Öhlén hjälpte mig att se gemensamma drag mellan Moonrörelsen och trosrörelsen”, säger en annan av dem som citeras i rapporten.
Begrepp som ”sektsjuka” och ”religionsmissbruk” myntades och Gudruns make, distriktsläkaren Per G Swartling, hävdade att Livets ord helt enkelt borde förbjudas (UNT 13/6, 1991). Även Gudrun påstod i intervjuer att Livets ord var något farligt och sade sig vara ”arg och upprörd över” att ”präster och pastorer är alldeles för flata” (Budbäraren, nummer 20-21, 1990).
Budskapet, både i tidningsartiklarna och i de personliga samtalen, var entydigt och kraftfullt: ”Du har blivit lurad. Du är med i en farlig rörelse. Du mår dåligt.” I denna tryckkokare av intensiv påverkan är det naturligtvis omöjligt att göra en objektiv undersökning kring människors psykiska välbefinnande. Att först beskriva människor som lurade sektoffer, andliga narkomaner och potentiella självmordsaspiranter för att sedan fråga hur de mår, resulterar knappast i några vettiga svar.
Claes Wallenius, psykolog och forskare vid FOAS:s beteendevetenskapliga institution, avfärdade därför Swartlings artikel i Läkartidningen: ”Den är inte objektiv. Intervjuerna tycks ha utförts och tolkats av personer med stark negativ uppfattning. Med dylika metoder kan nära nog vad som helst bevisas. Undersökningen ger inget belägg för att Livets Ords förkunnelse orsakar psykiskt ohälsa...” (Makt och Media, nr 2, -94).
Stefan Swärd, fil dr i statskunskap menade: ”...hela intervjusituationen verkar vara ganska tendentiös. Gudrun Swartling har byggt upp personliga kontakter med avhoppare som hon intervjuar... En sådan intervjusituation leder lätt till att man får de resultat i intervjuerna som man vill ha.” (Läkartidningen, nr 35, 1991)
Även Svenska kyrkans Monika Bratt som ansvarade för projektet ”Nya Trossystem” distanserade sig från Swartlings slutsatser: ”man kan inte både samtala med människor för att hjälpa dem för att i nästa andetag ställa frågor till dem med syftet att göra en vetenskaplig undersökning. Det håller helt enkelt inte.” (Magazinet, nr 1, 1992).

Pether Öhlén presenterade sig i maj 1998 (Vestmanlands läns tidning, VLT, 11 maj, 1998) som ”avprogrammerare för Svenska Kyrkans hjälpprojekt för sektoffer, RI”. Sanningen är att det då inte fanns något sådant hjälpprojekt. Svenska kyrkan lade nämligen ned projektet 10 år tidigare. Och uppföljaren ”Nya Trossystem”, som pågick mellan 1990 och 1996, samarbetade aldrig med Pether Öhlén.
I VLT blandade ”avprogrammeraren” Pether Öhlén ihop Livets ord med bisarra självmordsgrupper som Jim Jones-sekten och Davids-sekten i Waco. Sektbegreppet blev ett känslomässigt tillhygge som användes för att måla upp en skräckbild, trots att avprogrammeringsförsök i Sverige i flera fall ”urartat i våld och kränkningar.” (Alwall/Wallenius, Psykologtidningen, nr 6-7, 1998).
Alwall/Wallenius syftade bland annat på en kidnappning som Öhlén var involverad i och som resulterade i att medlemmar i föreningen FRI dömdes för olaga frihetsberövande (Göteborgs Tingsrätt, mål B4901, 1988).
En av pionjärerna (och profitörerna) Ted Patrick, som myntade begreppet avprogrammering, avtjänade under 70-talet flera fängelsestraff för kidnappning. Avprogrammering blev en affärsrörelse där stora arvoden betalades ut. Höga arvoden förekom även i svenska sammanhang där avprogrammering tillämpades.
Pether Öhlen hävdade i VLT att avprogrammering ger ”goda resultat” och påstod att ”den gruppen har i genomsnitt 10 månader kortare rehabiliteringstid än övrig”. Uppgifterna var helt tagna ur luften och syftade endast till att lansera Öhlén som en avprogrammerare med officiellt stöd från Svenska kyrkan.
Något sådant stöd fanns överhuvudtaget inte alls. 
Pether Öhlens "meriter" som avprogrammerare gjorde honom senare till producent på P4 Extra på Sveriges Radio – uppföljaren till Efter tre. Och distriktsläkaren Per G Swartling befordrades till expert på Socialstyrelsen.

Föreställningen att människor på Livets ord mår dåligt låg även bakom den politiskt motiverade kampanjen mot Livets ords kristna friskolor i början av 2000-talet. Ett ”joursamtal” till Skolverket, där anmälaren senare visade sig vara påhejad av såväl Margareta Wiman, ansvarig för värdegrundsfrågor på det socialdemokratiska regeringskansliet, och Staffan Yngve, ledande socialdemokratisk skolpolitiker i Uppsala, ledde i början av 2000-talet till att myndigheten inledde en granskning av Livets ords skolor.
Per Kornhall, en biologilärare på skolan som var kritisk mot den undervisning han själv ansvarade för, blev socialdemokraternas nya trofé. 
Detta skedde samtidigt som Socialdemokraterna i riksdagen försökte att – tillsammans med Vänsterpartiet – begränsa möjligheterna för de kristna friskolorna, där Livets ords var den största. Dessa försök stoppades i riksdagen av Miljöpartiet och Alliansen.
En konsult anlitades i denna veva av Skolverket för att i hemlighet ringa runt till elever på Livets ords skolor och på sätt vaska fram intern kritik. Kvinnan som ringde joursamtalet kunde dessutom kopplas till ett förfalskat brev från ”nio före detta elever på Livets Ords skolor” som den 8:e mars 2001 anlände till Skolväsendets överklagandenämnd. Brevet blev underlag för en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter som nytillträdde skolreporter Cecilia Bodström skrev på temat intern kritik från elever, och som ledde till att DN fick göra en rättelse. Bodström befordrades till kanalchef på Sveriges Radio efter sitt klavertramp.
Anna Hellstadius, utredare åt dåvarande generaldirektören Bosse Ringholm (S) på AMS, anställdes i samma veva som ”expert” på Skolverket för att ringa runt till elever på en av Livets ords systerskolor i Stockholm med syftet att vaska fram kritiska elevröster, utan varken skolans eller föräldrarnas vetskap. Hon ringde bland annat hem till minderåriga elever för att ställa sina frågor.
Anna Hellstadius ringde även runt till myndigheter i Uppsala för att vaska fram myndighetskritik mot Livets Ords kristna skola, även det en utredning som genomfördes utan skolans vetskap.
Det hjälpte inte att Sveriges Television följde upp regeringens politiska kampanj respektive Skolverkets granskningar med flera Dokument Inifrån-program om religiösa friskolor. Inte heller att LO presenterade en kritisk rapport om att friskolor tog resurser från den kommunala verksamheten, vilket även blev temat för ett annat SVT-program - som fälldes i granskningsnämnden.
Friskolorna klarade sig från ytterligare inskränkningar, mycket tack vare Mikaela Valtsersson (MP:s skolpolitiska talesperson), idag verksam på Friskolornas riksförbund.
Vad hände med Per Kornhall? Jo, han gjorde en raketkarriär på Skolverket och i den religionskritiska organisationen Folkvett och utbildning, där han var verksam tillsammans med Staffan Yngve (S). I en stor artikel i DN om "sektsjuka" beskriver han hur han hittat tillbaka till sina ungdoms rötter, då han politiskt låg till vänster, och ​lyssnade på Frank Zappa​ och svensk progg. 

Det ryktas nu om att SVT Uppdrag granskning vill följa upp förra veckans program om Livets ords ekonomi med just detta tema att medlemmar i Livets ord mår dåligt. Erfarenheten från tidigare försök ​från Sveriges Public service-företag att behandla detta ämne väcker onekligen blandade känslor.
Eller för att säga det på ett annat sätt: Man kan må dåligt för mindre.